som alla vet så går ju livet upp och ner för alla - man hanterar sina motgångar på olika sätt.
Under min tonårstid så var det (såklart) mycket som var jobbigt, jag tänker inte gå så långt som att säga att jag har ätstörningar för det vore en lögn, däremot så är sanningen den att jag genom hela mitt liv har "självmedicinerat" med mat - antingen genom att äta för mycket eller genom att äta för lite.
Det är tyvärr ett ypperligt sätt att döva ångesten på, ett fysiskt beteende och en fysisk känsla som pressar undan och täpper till det svarta hålet som växer inombords.
Nu när allt detta har hänt så känns det som att jag går på högstadiet igen, först tappade jag aptiten, på riktigt inte bara i mitt huvud, men sen, sen börjar det blilite diffust. För efter flera veckor så äter jag fortfarande väldigt konstigt, igår var en bra matdag, då åt jag tre gånger. Idag så har jag inte ätit ett ordentligt mål mat och klockan är över fyra.
Utåt så skyller jag allt på aptiten, den försvann och kom aldrig igen, men ändå så vet jag egentligen att mitt psyke tar vara på den känslan jag först hade, den när aptitlösheten och sparkar effektivt ner alla fomer av impulser som kan liknas vid hunger.
Jag kan inte komma fram till om jag vill må dåligt eller om jag faktiskt mår dåligt och tar ut det på mig själv.
Andra bloggar om: mat, ätstörningar, ångest, psyket, försvarsmekanismer
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mitt liv har precis också fallit samman.
Jag gav 8 år till honom. Han var min bästa vän och älskare. Vi skulle vara ifrån varandra i några månader. Efter en månad hittade han en ny. Hon är 7 år yngre. Inte alls som mig.
Han ljög allt i flera veckor. Flera gånger varje dag på telefonen och i sms. Han bad mig resa dit...ovetande. Till andra sidan jordklotet. Han sa varje dag att han älskade mig.
Hon sov i min säng.
Han hade sex med henne samma dag som han skulle möta mig vid flygplatsen.
När jag kom dit berättade han och sa att det nog var bäst om jag åkte hem igen, för nu skulle hon tro att vi skulle bli tillsammans igen och det ville han inte. Han älskade henne nu och jag var som bortsuddad.
Jag är fortfarande i shock och jag har som dig använt mig att mat för att straffa mig själv. Jag gick ner 10 kilo. Jag slutade äta. Jag trodde att han skulle älska mig igen om jag bara var lite smalare, men det gjorde han inte så nu kan jag inte sluta äta istället fast det gör ont.
Jag hoppas livet har varit bättre mot dig och att du om du vill kan förlåta.
Min älskade har gjort det omöjligt för mig och jag sörger honom så mycket att jag knappt klarar av vardagen.
Kram
Du har all min sympati, jag hoppas verkligen att du kan hittade det inom dig att leva vidare, för din skull, för att han inte ska få ta bort dig.
Det är det som gör mig så arg, att otrohet slår hårdast på dem som är oskyldigast.
Men, som sagt, det var starkt av dig att dela med dig, det är ett bra sätt att bearbeta, att gå vidare genom att blotta det som har hänt, kunna se det från olika håll.
Lycka till i livet, jag hoppas verkligen att du kan gå vidare, det är du värd!
Skicka en kommentar