Har lite på senaste uppvisat en ganska positiv attityd här på bloggen känns det som, ett lugn har infunnit sig.
Men bara delvis.
För som det svänger nu har det aldrig svängt tidigare. Jag känenr det så tydligt, ena stunden är lungnet inom mig och
i nästa sekund så svartnar det för ögonen, jag känner hur varje ord analyseras sönder, varje blick förljer jag efter. Jag kämpar hela tiden för att övervinna mig själv - för jag vet att jag är löjlig.
Häromdagen bråkade vi, ordentligt, en del smågnabb har det varit på sistone men
nu brast det, men inte för mig - för honom. Han sa det som jag fruktat så länge, att han inte orkar mer
om jag inte skärper mig snart. Det är så svårt, för jag ser precis vad han menare, jag inser precis vad mina små kommentarer, mina blickar över axeln på hans skärm, mina onödiga reaktioner på hans egentkligen helt oskyldiga skämt.
Jag avundas honom för att han kan gå vidare, det har han alltid kunnat, jag önskar och hoppas att jag kan se och lära - för hans skull, för min skull, för vår skull.
Jag älskar OSS.
Andra bloggar om:
förhållanden,
bråk,
gräl,
gnabb,
ultimatum,
svartsjuka,
avund,
paranoid,
kärlek