The whole story - Part 2

svaret jag fick, det jakande, det som störtade min värld ännu lite till, visst hade de träffats, visst var det så MEN, det är ju alltid ett men, de hade INTE haft sex. Han betonade och lovade, gång på gång, det var lögn, hon var galen, ville bara förstöra, det var inte sant. De hade inte haft sex.

Att lite på någon i den situationen är inte lätt, att skilja på vad som är sant och vad som inte är sant är i det närmaste omöjligt. Man har å ena sidan sin pojkvän sedan flera år tillbaka, en person som jag har litat på i vått och torrt. Jag har placerat mitt liv i hans händer och han har uppenbarligen missbrukat det förtroendet. Å andra sidan har jag en tjej som är helt främmande, att hon har varit här är uppenbart men hur vet jag att det hon säger är sant, att tjejer kan spåra ur när de inte får som de vill det vet jag - men varöfr skulle hon då vänta i fyra månader?

På något sätt måste jag få veta, då jag inte litar på nån av dem så får jag fråga dem båda och se hur väl det stämmer överens, tyvärr så skilde de sig åt på den biten som var mest avgörande. Men, något sa mig att han ljög, jag bad henne om detaljer och det fick jag, detaljer som var svåra att argumentera emot.

Såklart vet man inte vad man ska tro, att han var långt borta och i det närmaste okontaktbar gjorde inte saken lättare, vi behövde uppenbarligen prata, som tur var insåg han det också och kvällen ägnades mot alla odds åt ett långt långt långt samtal.
Under samtalet så ställde jag honom mot väggen, han fick ett frikort, berätta sanningen - det kan inte bli mycket värre, och fram kröp sanningen och skammen. Sanningen, de hade haft sex, i vår säng, mitt liv mitt hem var helt plötsligt infekterat - hur gör man då?

Jag hatade honom så innerligt, jag hatade honom för det han hade gjort, för att han inte var där så jag knde skrika på honom och slå på honom, jag hatade mig själv för att jag inte gått direkt, för att jag var så feg att jag trots allt stannade kvar. Hur mycket skit kan en människa ta?

Andra bloggar om: otrohet, svek, förhållande, har, kärlek, sorg, förtroende, den andra kvinnan, panik, historia, story, bedragen, känslor

framtiden

Att gå vidare - hur gör man?
Ska man förlåta? Jag har hela tiden kännt så att med rätt bearbetning kan jag gå vidare, lägga allt som hänt bakom mig och fortsätta vårat liv MEN, aldrig att jag kan förlåta, för otrohet är oförlåtligt, eller?
Är det okej att förlåta? jag vet inte riktigt vad jag vill, jag vill bara kunna leva mitt liv, vårt liv.

min relation till mat

som alla vet så går ju livet upp och ner för alla - man hanterar sina motgångar på olika sätt.

Under min tonårstid så var det (såklart) mycket som var jobbigt, jag tänker inte gå så långt som att säga att jag har ätstörningar för det vore en lögn, däremot så är sanningen den att jag genom hela mitt liv har "självmedicinerat" med mat - antingen genom att äta för mycket eller genom att äta för lite.

Det är tyvärr ett ypperligt sätt att döva ångesten på, ett fysiskt beteende och en fysisk känsla som pressar undan och täpper till det svarta hålet som växer inombords.

Nu när allt detta har hänt så känns det som att jag går på högstadiet igen, först tappade jag aptiten, på riktigt inte bara i mitt huvud, men sen, sen börjar det blilite diffust. För efter flera veckor så äter jag fortfarande väldigt konstigt, igår var en bra matdag, då åt jag tre gånger. Idag så har jag inte ätit ett ordentligt mål mat och klockan är över fyra.

Utåt så skyller jag allt på aptiten, den försvann och kom aldrig igen, men ändå så vet jag egentligen att mitt psyke tar vara på den känslan jag först hade, den när aptitlösheten och sparkar effektivt ner alla fomer av impulser som kan liknas vid hunger.

Jag kan inte komma fram till om jag vill må dåligt eller om jag faktiskt mår dåligt och tar ut det på mig själv.

Andra bloggar om: mat, ätstörningar, ångest, psyket, försvarsmekanismer

yesterday was the day

Tänkte föregå min story lite, men bara lite, måste säga att vi sågs och det var underbart, över all förväntan, visst, det finns issues så det räcker och blir över men nu VET jag att livet kommer bli bra igen, såsmåningom förvisso men BRA. Nu har jag något att kämpa för.
Och jag kan med glädje rapportera att jag inte hade några som helst impulser till våld eller liknande, det känns bra att någon i sällskapet har huvudet på rätt ställe :p

Andra bloggar om: otrohet, förhållande, glädje, kärlek, livet

The whole story - Part one

Inte för att jag har någon illusion om att jag har några återkommande läsare som egentligen bryr sig, inte för att jag vill att någon ska tycka synd om mig, inte för att jag vill se ut som ett offer - men, jag behöver reagera - detta är min blogg och mina reaktioner. Jag tror att de flesta har greppat att detta är en anonym blogg, av flera anledningar, men så är det. Och denna historien är även den anonym, sann och anonym, för min skull och för mitt förhållandes skull.

Den bistra sanningen är att ett av mitt livs värsta händelser har inträffat (ooh, dramaqueen) och jag har inte haft möjligheten att gråta ut hos mina närmaste, ett få vänner är införstådda men ingen av dem är de jag egentligen skulle vilja dela med mig till. Kan ses konstigt men det är ren självbevarelsedrift och ren feghet - jag och min sambo har ett liv, vi har våra vänner och våra relationer, det är ofta väldigt trevligt men i detta fallet ett problem.

Men, hursomhelst, om någon har återkommit till denna blogg så har ni säkert förstått att det inte har varit så trevliga veckor för mig, nu kommer sanningen, svart på vitt, lite i taget för jag orkar inte möta allt på en gång.

Vi börjar väl ifrån början, alltid det enklaste.

För ett tag sedan så gick min värld sönder, jag fick kontakt med en för mig helt anonym och okänd tjej. Hejsan hoppsan, helt plötligt händer det, det nästan alla har föreställt sig känslan av men ytterst få får obehaget att uppleva. Jag fick rätt och slätt höra: Hej, jag har haft sex med din pojkvän. Inget man känner för att höra en söndagförmiddag, faktiskt inget man känner för att höra någon dag i veckan.

Min reaktion? Panik såklart, panik för att det ska vara sant, panik för att det inte ska vara sant utan någon galen stalker, panik för att min pojkvän är iväg och i det närmaste onåbar, panik för att det liv som jag älskade och trivdes i helt plötsligt rycktes undan mina fötter.

What to do? Jag ringde min pojkvän, jag smsade och mailade frenetiskt, det första dygnet var som en dimma, en feberyra utan feber, det kändes som ett år innan han äntligen besvarade mina desperata försök till kontakt, jag tror jag ringde 20 gånger trots att jag visste att även om han mot all förmodan hade täckning så hade han ingen möjlighet att svara. Men, tillslut så svarade han, tyvärr får man väl nästan säga, tyvärr.


Andra bloggar om: otrohet, historia, story, känslor, kärlek, förhållande, hat, sorg, bedragen

today is the day

Idag ska jag träffa honom för första gången igen - jag vet inte hur jag ska känna.
Delar av mig har nog aldrig velat slå en annan människa så mycket, medans jag ibland bara vill hoppa på honom och aldrig släppa taget. Crazy person.

poetry

Jag blundade och kände dina armar runt mig
jag ryste när våra kroppar pusslades ihop
mina andetag synkroniserades med dina och jag hörde dina viskningar i mitt öra
löften om evig kärlek, löften om närhet och hopp
Vad underbart livet kan vara tänkte jag
(och jag blundade ännu lite hårdare för att slippa att inse att du inte är här)

Andra bloggar om: poesi, dikt, kärlek, skriva

cravings

känner att jag behöver skriva av mig, att hitta en ände att börja nysta i är dock svårare.
den stora konstanta ångesten och paniken från förra veckan har lagt sig något, numera utbytt mot intensivare och jobbigare men ändå kortare ångestattacker. små tankar som muterar till storskaligt krig i mitt huvud, är det verkligen meningen att det ska få plats såhär mycket tankar i en person på samma gång?

Jag vill bara skrika, slå dig, sparka dig, hoppa på dig, få dig att känna samma smärta som du har fått mig att känna. Jag önskar du var här, så enkelt är det, men det är du inte...

Ännu värre blir det av att jag verkar ha fått tillbaka aptiten men inte har några pengar att handla för, eller, det är väl snarare tur för hade jag haft pengar så hade de gått direkt åt saker de inte borde gå åt, så, tur i oturen...

Andra bloggar om: ångest, panik, mat, cravings, begär, hat, känslor, kärlek, svek, förhållanden

den vackraste stunden i livet var den när du kom

den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet
och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvet
och det blod som jag trodde var stilla
det fick du att rinna
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa
fick du att försvinna

jag somnade den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria
men det visade sig dagen därpå att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria...

...så kom änglar
kom älvor
det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt
och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis
det fryser nu sakta till is...

- LW knows his shit.

Andra bloggar om: winnerbäck, änglar, älvor, låttext, hat, sorg

it takes a fool to remain sane

Sanningen kom fram tillslut
luften i mina lungor försvann, det svartande för mina ögon
det värsta du någonsin kunde göra, det gjorde du

hur ska jag veta att det är slut på lögnerna nu?
hur ska jag någonsin kunna lita på dig igen?
hur ska jag kunna förlåta?

Jag sover på soffan för i min säng har min pojkvän haft sex med någon annan...
och trots detta så behåller jag honom, jag väljer att stanna snarare än att springa fast jag vet att det senare egentligen är det mest logiska.

jag hatar mig själv för att jag älskar dig så otroligt
jag hatar mig själv för att jag inte kan släppa dig
jag hatar mig själv för att jag ger dig en chans till

så ta nu vara på den, vårda denna chansen så kan vi kanske ha ett bra liv i sinom tid

- am I a fool?

Andra bloggar om: otrohet, svin, beslut, förhållande, hat, kärlek, sorg

broken

Hur kunde du? Jag vill bara slå på dig, sparka på dig, hoppa på dig! JAG HATAR DIG!
jag har nog aldrig varit såhär arg tidigare - hur fungerar männsikor egentligen - vad är det som gör att den som betyder mest är den som ska såras mest?

Finns det inga spärrar nånstans?

Hur tänkter man när man drar hem en annan tjej till vår lägenhet? Hur ska jag nånsin kunna sova i min säng igen?
Visst säger du att ni bara nästan hade sex, men hur ska jag kunna lita på dig nu när du uppenbarligen har ljugit för mig i flera månader medan hon som faktiskt var den som berättade allt säger att ni hade sex.

Jag vet inte om jag känner dig längre...
Jag känner mig så lurad.

Andra bloggar om: svin, otrohet, hat

it takes two to tango

Vad gör man den dagen man står ensam kvar? Hur behandlar man en insikt som säger att alla andra har gått? När det är tomt runtomkring – hur slåss man mot något som inte i själva verket finns, hur slåss man mot tomheten?

Att komma till insikt är aldrig lätt, att då komma till insikt om något som är direkt själv komprometterande är näst intill omöjligt – men, jag har gjort det. Jag hatar det.

Det är små saker som gör det, tecken som ger sig tillkänna allt eftersom man hamnar längre ner i sitt ensamhetsträsk. Obesvarade sms, förbisedda inlägg på internet, allt sådant litet som i sig inte är mer än ingenting men som i stort är ett mönster så tydligt att det inte går att förklara bort.

Jag frågar mig, hur landade jag här, vad har jag gjort för att förtjäna detta – tänk om det vore så enkelt, tänk vilken känsla det vore att med gott samvete kunna skylla ifrån sig på varenda punkt. Men så simpel är inte världen, it takes two to tango, usch vilken hemsk sanning.

Och att göra rätt för sig, att laga det som har börjat spricka och skapa någonting nytt är inget alternativ – nej, jag håller mig till lättignorerade små sms och meddelande för det är allt för enkelt, livet är lättare att hantera när man kan skylla på någon annan. Men varför är det så att det rätta är det svåra, att gå ett steg längre – ta upp telefonen och ring din idiot, ring och ifrågasätt, det löser nog inte livet som du vill men det är det rätta att göra.

Den fula sanningen är den att jag är feg, för feg för att leva mitt liv.

När ensamheten var något jag valde så trivdes jag här, när dörren till min bubbla var något jag kunde stänga om mig själv så var det allt för ofta mitt första hands val – nu får jag stå mitt kast och nu har jag inte längre något val, jag sitter i min bubbla med låst dörr och en nyckel som har slängts i sjön. Allt är mitt fel, inga ursäkter i världen kan ändra på det faktum att mina försök och ansträngningar kom försent, jag kan banka hur mycket jag vill på väggen men finessen med den här lilla bubblan är att trots att ekot tiofaldigar ljudet på insidan så hörs det inte ett knyst utanför.

Nu är jag dömd, en livstid i en bubbla blev det tillslut – och som den jag är, att nöja sig är enklast så en livstid i en bubbla blev det tillslut.

Andra bloggar om: ensamhet, skriva, tankar

first but not last

Jag älskar att skriva, egentligen så suger jag men det skiter jag i.
Mitt behov är ett forum för mig själv att lufta mina tankar och mina texter - varsågoda.
/JD