Vad gör man den dagen man står ensam kvar? Hur behandlar man en insikt som säger att alla andra har gått? När det är tomt runtomkring – hur slåss man mot något som inte i själva verket finns, hur slåss man mot tomheten?
Att komma till insikt är aldrig lätt, att då komma till insikt om något som är direkt själv komprometterande är näst intill omöjligt – men, jag har gjort det. Jag hatar det.
Det är små saker som gör det, tecken som ger sig tillkänna allt eftersom man hamnar längre ner i sitt ensamhetsträsk. Obesvarade sms, förbisedda inlägg på internet, allt sådant litet som i sig inte är mer än ingenting men som i stort är ett mönster så tydligt att det inte går att förklara bort.
Jag frågar mig, hur landade jag här, vad har jag gjort för att förtjäna detta – tänk om det vore så enkelt, tänk vilken känsla det vore att med gott samvete kunna skylla ifrån sig på varenda punkt. Men så simpel är inte världen, it takes two to tango, usch vilken hemsk sanning.
Och att göra rätt för sig, att laga det som har börjat spricka och skapa någonting nytt är inget alternativ – nej, jag håller mig till lättignorerade små sms och meddelande för det är allt för enkelt, livet är lättare att hantera när man kan skylla på någon annan. Men varför är det så att det rätta är det svåra, att gå ett steg längre – ta upp telefonen och ring din idiot, ring och ifrågasätt, det löser nog inte livet som du vill men det är det rätta att göra.
Den fula sanningen är den att jag är feg, för feg för att leva mitt liv.
När ensamheten var något jag valde så trivdes jag här, när dörren till min bubbla var något jag kunde stänga om mig själv så var det allt för ofta mitt första hands val – nu får jag stå mitt kast och nu har jag inte längre något val, jag sitter i min bubbla med låst dörr och en nyckel som har slängts i sjön. Allt är mitt fel, inga ursäkter i världen kan ändra på det faktum att mina försök och ansträngningar kom försent, jag kan banka hur mycket jag vill på väggen men finessen med den här lilla bubblan är att trots att ekot tiofaldigar ljudet på insidan så hörs det inte ett knyst utanför.
Nu är jag dömd, en livstid i en bubbla blev det tillslut – och som den jag är, att nöja sig är enklast så en livstid i en bubbla blev det tillslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar