En sista kommentar

Svar på kommentarerna i föregående inlägg:

För det första, efter allt det jag har gått igenom så har jag ingen sympati för en kille som är otrogen. Det är något av det värsta man kan göra och det sårar otroligt mycket. Jag personligen har kunnat komma över detta för att det var en engångsgrej och för att vi har jobbat oss igenom det.
Att vara den andra kvinnan, jag skulle aldrig klara av det, det skulle äta upp mig innifrån om jag medvetet lät en kille utsätta någon för det som min pojkvän utsatte mig. Och, efter att ha varit otrogen med dig så länge, om ni sen blir tillsammans och allt bir som du vill, hur lång tid tror du det tar innan han är otrogen mot dig? Nä, jag skulle aldrig ta det så långt och jag tror att du skulle må bättre med någon annan.

Med det så slutar jag officiellt att blogga här, tack för allt stöd och alla kommentarer :)

long time no see

Det var ett tag sen nu, orken finns inte riktigt till alls - men, jag lever och frodas. Livet är bättre nu än på länge fast jag får mina små moments ibland. En ångestattack här och lite paranoia där. Men, jag lär mig så sakta att hantera det.

Funderar på att lägga ner bloggen, den har liksom fyllt sitt syfte nu, den har gett mig mitt perspektiv som jag behövde och någonstans så känner jag också att jag måste gå vidare, ska jag kunna lägga allting bakom mig så måste jag släppa det i huvudet också och sålänge jag bloggar om det så kommer jag inte kunna släppa det helt.

Men, inte riktigt än.
Fast nu får det räcka för ikväll.

The whole stort - Part 3

svaret är mycket - allt för mycket att inse att min pojkvän hade varit otrogen var nog det värsta jag hade varit med om någonsin. Skakningarna, svettningarna, paniken, den stegrande pulsen i den minuten när jag insåg sanningen kommer jag aldrig glömma.

På gott och på ont så kommer den känslan alltid vara med mig, förhoppningsvis så kommer jag kunna bevara känslan av vad som är viktigast för mig utan att storgråta. Då har jag kommit någon vart i min process. För det är en process. Hursom, att inse detta, att processera detta samtidigt som personen jag hatar mest, älskar mest, vill slå på, vill älska med - vill hantera - är iväg, borta, okontaktbar bortsett från mail. hur gör man då?

mina humörsvängningar var ofattbara, i ett mail grät jag fram, i nästa skrek jag, sen var jag likgiltig. på det, att behöva vänta på svar dvs i realiteten bo vid datorn, förändrade mig. Av förklarliga skäl sov jag på soffan (oftast med datorn på bredvid på soffbordet) - vem vill sova i en säng man vet ens pojkvän satte på någon annan??

Den enda gången jag av misstag satte mig i sängen flög jag ur den som om jag bränt mig. Mitt hem kändes som ett fänglse, min säng var infekterad och jag hatade varje pryl och varje pinal jag såg men jag vågade inte lämna lägenheten om jag inte var tvungen för jag vågade inte riskera att missa ett mail - en chans att reagera, att gråta eller skrika.

Vändpunkten?

För att vara ärlig, såklart går det inte att peka på en särskillt timme, ens en dag, när det faktiskt blev bättre. Men att säga när det faktiskt blev annorlunda är nog lättare, när jag kunde känna att förändring inte var så omöjligt ändå. Vårt liv levs till viss del på distans, när min sambo är på jobb är han borta flertalet veckor i sträck. Att allt detta hände när han inte bara var borta, utan när han faktiskt skulle vara borta i en hel månad till, det gjorde allting så otroligt många gånger svårare.

Så när det föll sig så att vi ändå träffades i förtid, två veckor efter den hemska dagen, då förändrades allting. När jag såg in i det fina ansiktet (som jag egentligen bara ville slå) så insåg jag att mitt liv inte var någonting om jag levde det själv. Jag insåg hur arg jag var men även hur bestämd jag var om att vi skulle klara det, att jag skulle kunna gå vidare och att vi skulle kunna skapa ett liv tillsammans igen. Det var den första dagen när det kändes som att livet kunde gå vidare igen.

att komma över eller bara gå vidare?

Ett fråga jag fick som svar på min senaste blogg har legat och grott i min hjärna ett tag nu. Jag skulle vilja utveckla det svaret jag gav.

"men samtidigt känner jag någonstans att allt är förstört... kan du också känna så?"

Att komma över och att gå vidare, två helt olika saker. Jag kan nu säga att jag/vi har gått vidare, vi har lagt det som har hänt bakom oss och lever livet framåt. Vi planerar vår resa som vi ska på, vi inreder vårt hem och pratar om framtiden.

Men, att komma över någonting - jag vet inte om jag är kapabel till det. Allt som oftast så blir man påmind om saker, man ser en gammal klasskamrat på stan och naturligt nog så minns man skolåren och klassen. Allt det bra och allt det dåliga, så är det.

Allt som oftast så påminns jag om det som har hänt, något som sägs på teve, något i en bok, något som liknar situationen jag var i etc. Även när man omedvetet stöter på riskområden, saker man egentligen inte tänkt mer på innan, att gå ut och festa, att åka iväg, situationer där jag saknar kontroll.

Min grundläggande impuls är att skrika och slå - att skydda mig själv, att försvinna därifrån till nånting som är lättare, nånting som inte kräver lika mycket av mig, nåting som gör likväl så ont men där jag kan släppa taget och bara fokusera på mig.
Men, i mina mer sansade stunder så vet jag vad jag vill, det finns ett liv jag lever och strävar efter att utforska mer. Jag har gjort ett val, det var inte lätt när jag för flera månader sedan gjorde det valet men jag gjorde det och med det kom både bra och mindre bra saker. Lätta och betydligt svårare saker.

Att komma över, jag tror inte jag är kapabel till det, inte än på ett väldigt långt tag om än nånsin. MEN, att gå vidare, att lära sig hantera sin egen osäkerhet, att välja att lita mer på min sambo än på min paranoia - det har jag gjort.

Och ja, någonstans i mig är nånting sönder - det som fanns innan är förstört men det som ligger i framtiden har knappt börjat, det är det jag är efter, framtiden, något nytt, helt och friskt :)

Läs även andra bloggares åsikter om otrohet, att gå vidare, framtiden, förhållande, förlåta, komma över

Den andra kvinnan, uppföljning

It's been a while, funderat och funderat har jag men inget skrivbart har uppenbarat sig. Dock så har jag länge filat på ett svar till endanstående kommentar till mitt tidigare inlägg "Den andra kvinnan", för, jag förstår tanken bakom den, om än motvillig, dock så håller jag inte med.

tess skrev:

tänk om hon har starka känslor för honom då? det är ingenting hon kan hjälpa utan det är ju din pojkväns fel som släppt in henne i hans liv från början. gjort så att hon har fått känalor, varför skulle hon annars berätta sanningen för dig och sedan fortsätta höra av sig till honom när han har bett henne o låta bli, sätt dig in i hennes situation???

mitt svar:
Jag förstår hur du tänker, att hon är en oskyldig part som faktiskt inte har gjort något fel och därför inte förtjänar min vrede. Detta var även min åsikt, länge så var jag väldigt neutral mot henne. Tacksam för att hon sagt sanningen men några andra överväldigande postiva känslor är svåra att ta till sig när det gäller någon som har gaft sex med din sambo. Så, som jag skrev så lät vi varandra vara basicly. jag kände inget behov av att hävda mig emot henne. Dels för att jag inte ville dra i det mer än nödvändigt men också för att det du påpekar, eventuella känslor från hennes sida, faktiskt redan var utagerat, vi hade berört det och hon hade då uttryckligen sagt att hon inte hade några känslor för honom - när hon nu faktiskt har konstaterat detta (vid flertalet tillfällen) då anser jag att hon har gått över gränsen när hon beter sig som jag beskrev i mitt tidigare inlägg. (Om hon sen ljög när hon sa det, ja, då försvann sympatin pga det.)

Att sen huvudansvaret ligger hos min sambo som var den som initialt faktiskt gjorde fel, det är jag fullt medveten om. MEN jag tänker inte se det som ett unisont problem, jag och min sambo har jobbat hårt för att kunna skilja oss från allt det som har hänt, punkt slut på den fronten.
Så, slutligen, jag tackar henne för hennes ärlighet men jag anser att med hennes handlande så steg hon över gränsen, på ett sätt eller ett annat.

Andra bloggar om: otrohet, the whole story, den andra kvinnan, förhållande, tredje part, kommentar, svar, diskussion

Läser Läckbergs olycksfågeln för tillfället, lätt en av favorit böckerna :)
Har läst den innan och kommer läsa den igen, Läckberg är definitivt min favorit i flera kategorier och jag följer utöver hennes böcker även hennes blogg. Helt klart en grym brud!

Får väl förövrigt ta det som ett sundhetstecken att jag bloggar om något såpass vardagligt.

Andra bloggar om: Camilla Läckberg, böcker, sundhet, olycksfågeln

svängningarna

Har lite på senaste uppvisat en ganska positiv attityd här på bloggen känns det som, ett lugn har infunnit sig. Men bara delvis.

För som det svänger nu har det aldrig svängt tidigare. Jag känenr det så tydligt, ena stunden är lungnet inom mig och i nästa sekund så svartnar det för ögonen, jag känner hur varje ord analyseras sönder, varje blick förljer jag efter. Jag kämpar hela tiden för att övervinna mig själv - för jag vet att jag är löjlig.

Häromdagen bråkade vi, ordentligt, en del smågnabb har det varit på sistone men nu brast det, men inte för mig - för honom. Han sa det som jag fruktat så länge, att han inte orkar mer om jag inte skärper mig snart. Det är så svårt, för jag ser precis vad han menare, jag inser precis vad mina små kommentarer, mina blickar över axeln på hans skärm, mina onödiga reaktioner på hans egentkligen helt oskyldiga skämt.

Jag avundas honom för att han kan gå vidare, det har han alltid kunnat, jag önskar och hoppas att jag kan se och lära - för hans skull, för min skull, för vår skull. Jag älskar OSS.

Andra bloggar om: förhållanden, bråk, gräl, gnabb, ultimatum, svartsjuka, avund, paranoid, kärlek

Som en elefantsom som dansar hambo...

... kände jag mig idag när vi var och bowlade. Det kan inte ha varit en vacker syn men det var trots allt en vacker dag. Vi firade att jag hade lämnat in min tenta och att vi trivs med livet just för tillfället med en liten tripp till bowlingbanan. Sen åt vi ostburgare och dagen känns just nu som en av de bättre på länge.
Även om vi har fastnat vid varsin dator nu - igen :p

Andra bloggar om: elefanter, bowling, ostburgare, vardag, förhållande

It's the life in your years...

Tristessen, det ordiänara, vanligheten
Det slår mig hur vi fungerar, det är så tydligt
Vi sitter vid varsin dator, på sin höjd spelar vi emot varandra
vardagen har förgiftat oss
Men det är i alla fall vi - vi mot världen och vardagen
Och jag är glad för det

And in the end, it's not the years in your life that count. It's the life in your years.
- Abraham Lincoln

Andra bloggar om: tristess, vardag, vi mor världen, abraham lincoln, citat, visdom, ordinär

Den andra kvinnan (OBS - långt inlägg)

Som jag har skrivit om tidigare så var omständigheterna kring hela den här karusellens början sådana att det var den tredje parten, dvs tjejen, som hörde av sig till mig och erkände alltihopa.

Detta är självklart komplicerat på många sätt, vi pratade såklart väldigt mycket och min ilska mot henne var ganska avslagen, såklart ogillade jag henne stark men arg var jag aldrig - särskillt inte eftersom varje liten del av mig fokuserade på att hata min pojkvän i början. Således så fortsatte vi erkänna varandras existens hon och jag, hon sa hej på msn nån gång och jag hade nån fråga ibland som jag ställde - ingen vänskap men en samexistens.

hela tiden har jag oroat mig för vad som skulle hända när min pojkvän kom hem, efter nogrant snokande visste jag nämligen att hon fanns kvar på hans msn lista.
Jag tror att även han var orolig för detta för han höll sig på behörigt avstånd från MSN väldigt länge, som sagt, jag snokade/snokar och det är jag inte stolt över men jag ångrar det inte heller.

Hursom, när han väl loggade in på msn så kom hon som ett brev på posten, ingen djup konversation men hon gjorde sig tillkänna. Han ignorerade det och sa inget till mig om det förän jag frågade. Arg såklart för att han inte hade sagt något direk,t men, att han ignorerade henne lugnade mig.
Han raderade henne från sin lista men blockerade henne inte, vet inte varför. Hursomhelst så fortsatte hon prata lite löst med mig, jag blev såklart ganska arg för att hon kontaktade honom men jag sa inget om det för det var inte så att hon på något sätt hade lovat mig att inte göra det. Men man kan tycka att efter hela karusellen så kändes det som att hon hade gjort ett val att ställa sig på min sida, då tycker iaf jag att hon borde inse att jag inte var så sugen på att de skulle prata med varandra. Uppenbarligen inte så självklart som jag hade önskat. (Jag hade hellre sett att hon slutade existera, flyttade ännu längre bort än hon bor nu och bosatte sig i någon form av kontaktlös djungel - men, man kan inte få allt.)

Men, att han ignorerade henne var inte slutet vilket jag hade hoppats, hon var förvisso tyst ett bra tag men efter ett par veckor så kom ett sms, till synes oskyldigt opersonligt sms men ändå ett sms. En arg konversation på msn mellan oss och henne följde, att säga oss är mest sanningsenligt för även om det var han som pratade så erkänner jag villigt att jag satt bredvid och dikterade hälften.
Detta skäms jag inte för, i mitt och min pojkväns oskrivna avtal så ingår att hon inte är en del av hans liv, detta tänker jag överse, det får han stå ut med.
Han bad henne, på eget initiativ och på min anmodan, att sluta existera i hans liv, radera nummer och email adress, ingen kontakt för det är inte önskvärt. Hon blev bara arg och konversationen rann ut i sanden.

Under hela processen så var jag aktiv genom honom, jag har inte tagit till orda själv gentemot henne för trots min ilska som uppenbarade sig när hon inte insåg att hon skulle hålla sig borta från honom så kände jag fortfarande tacksamhet. Jag är och kommer förbli tacksam för att hon erkände och på så sätt även sparkade liv i vårt förhållande igen, men för den sakens skull så har hon inget i det att göra.
Men, när hon skrev till honom ännu en gång, och denna gången obcena saker, flörtandes på hög nivå etc, så kände jag att nu får det vara nog. Efter att min pojkvän bett henne dra åt helvete ett flertal gånger och med en uppsjö av ord försökt förklara för henne att hon inte var önskad och att hon skulle försvinna och att hon var ett misstag så loggade jag slutligen in.
Jag tackade för att hon sagt sanningen men förklarade artigt och sansat att hon måste sluta ta kontakt, jag och min pojkvän var inte intresserad av henne längre, hon har inget i mitt och vårt liv att göra.
När hon sen kallade mig sjuk som tog tillbaka honom så blev jag arg, hon hade nämligen sagt till mig att jag skulle förlåta honom och ta honom tillbaka. Det slutade med att jag kallade henne patetiskt och sa att hon skulle dra dit pepparn växer, något over the top men efektivt då vi inte har hört av henne sedan dess. Happy ending for once...

Jag har i efterhand funderat fram och tillbaka på om jag har varit för hård mot henne, hon avr ju trots allt den som sa sanningen. Dock så känns det ibland som att hon försökte sno min pojkvän genom att jag skulle göra slut med honom efter hennes erkännande.
Men, jag ångrar inte att jag till slut höjde rösten mot henne, jag väntade in i det sista men när en människa är så enveten så får hon skylla sig själv. För vad har hon egentligen i vårt liv att göra?

Vad tycker ni, var jag för hård mot henne?

Andra bloggar om: den andra kvinnan, tredje part, ofrivillig trekant, story, långt inlägg, otrohet, process, ilska, arg, dra dit pepparn växer

2008 - a new start?

Sitter i vardagsrummet, tittar på min älskade sambo som ligger i soffan och sover.
Skönheten slår mig, en rak höger
kärleken är överväldigande och jag hoppas att jag orkar hålla kvar vid det
varje dag är en process, varje ord ur hans mun analyseras in i minsta detalj, minsta lilla kan få mig ur balans
men, jag kommer tillbaka, vi kommer tillbaka
Jag älskar honom - det är vad jag vet och dte är vad jag står vid
Det har inte varit ett lätt beslut men nu har jag förlikat mig med det, att gå vidare, att försöka
Förlåta kommer jag aldrig göra för jag kommer aldrig acceptera handlingen i sig, men att lägga bakom sig, det är en befrielse när den dagen kommer
Men inte än, beslutet är ett steg i rätt riktning men utförandet är en process, process, process

Andra bloggar om: otrohet, förhållande, sambo, tankar, process, ur balans, rak höger, befrielse, beslut, livet