The whole stort - Part 3

svaret är mycket - allt för mycket att inse att min pojkvän hade varit otrogen var nog det värsta jag hade varit med om någonsin. Skakningarna, svettningarna, paniken, den stegrande pulsen i den minuten när jag insåg sanningen kommer jag aldrig glömma.

På gott och på ont så kommer den känslan alltid vara med mig, förhoppningsvis så kommer jag kunna bevara känslan av vad som är viktigast för mig utan att storgråta. Då har jag kommit någon vart i min process. För det är en process. Hursom, att inse detta, att processera detta samtidigt som personen jag hatar mest, älskar mest, vill slå på, vill älska med - vill hantera - är iväg, borta, okontaktbar bortsett från mail. hur gör man då?

mina humörsvängningar var ofattbara, i ett mail grät jag fram, i nästa skrek jag, sen var jag likgiltig. på det, att behöva vänta på svar dvs i realiteten bo vid datorn, förändrade mig. Av förklarliga skäl sov jag på soffan (oftast med datorn på bredvid på soffbordet) - vem vill sova i en säng man vet ens pojkvän satte på någon annan??

Den enda gången jag av misstag satte mig i sängen flög jag ur den som om jag bränt mig. Mitt hem kändes som ett fänglse, min säng var infekterad och jag hatade varje pryl och varje pinal jag såg men jag vågade inte lämna lägenheten om jag inte var tvungen för jag vågade inte riskera att missa ett mail - en chans att reagera, att gråta eller skrika.

Vändpunkten?

För att vara ärlig, såklart går det inte att peka på en särskillt timme, ens en dag, när det faktiskt blev bättre. Men att säga när det faktiskt blev annorlunda är nog lättare, när jag kunde känna att förändring inte var så omöjligt ändå. Vårt liv levs till viss del på distans, när min sambo är på jobb är han borta flertalet veckor i sträck. Att allt detta hände när han inte bara var borta, utan när han faktiskt skulle vara borta i en hel månad till, det gjorde allting så otroligt många gånger svårare.

Så när det föll sig så att vi ändå träffades i förtid, två veckor efter den hemska dagen, då förändrades allting. När jag såg in i det fina ansiktet (som jag egentligen bara ville slå) så insåg jag att mitt liv inte var någonting om jag levde det själv. Jag insåg hur arg jag var men även hur bestämd jag var om att vi skulle klara det, att jag skulle kunna gå vidare och att vi skulle kunna skapa ett liv tillsammans igen. Det var den första dagen när det kändes som att livet kunde gå vidare igen.