En sista kommentar

Svar på kommentarerna i föregående inlägg:

För det första, efter allt det jag har gått igenom så har jag ingen sympati för en kille som är otrogen. Det är något av det värsta man kan göra och det sårar otroligt mycket. Jag personligen har kunnat komma över detta för att det var en engångsgrej och för att vi har jobbat oss igenom det.
Att vara den andra kvinnan, jag skulle aldrig klara av det, det skulle äta upp mig innifrån om jag medvetet lät en kille utsätta någon för det som min pojkvän utsatte mig. Och, efter att ha varit otrogen med dig så länge, om ni sen blir tillsammans och allt bir som du vill, hur lång tid tror du det tar innan han är otrogen mot dig? Nä, jag skulle aldrig ta det så långt och jag tror att du skulle må bättre med någon annan.

Med det så slutar jag officiellt att blogga här, tack för allt stöd och alla kommentarer :)

long time no see

Det var ett tag sen nu, orken finns inte riktigt till alls - men, jag lever och frodas. Livet är bättre nu än på länge fast jag får mina små moments ibland. En ångestattack här och lite paranoia där. Men, jag lär mig så sakta att hantera det.

Funderar på att lägga ner bloggen, den har liksom fyllt sitt syfte nu, den har gett mig mitt perspektiv som jag behövde och någonstans så känner jag också att jag måste gå vidare, ska jag kunna lägga allting bakom mig så måste jag släppa det i huvudet också och sålänge jag bloggar om det så kommer jag inte kunna släppa det helt.

Men, inte riktigt än.
Fast nu får det räcka för ikväll.

The whole stort - Part 3

svaret är mycket - allt för mycket att inse att min pojkvän hade varit otrogen var nog det värsta jag hade varit med om någonsin. Skakningarna, svettningarna, paniken, den stegrande pulsen i den minuten när jag insåg sanningen kommer jag aldrig glömma.

På gott och på ont så kommer den känslan alltid vara med mig, förhoppningsvis så kommer jag kunna bevara känslan av vad som är viktigast för mig utan att storgråta. Då har jag kommit någon vart i min process. För det är en process. Hursom, att inse detta, att processera detta samtidigt som personen jag hatar mest, älskar mest, vill slå på, vill älska med - vill hantera - är iväg, borta, okontaktbar bortsett från mail. hur gör man då?

mina humörsvängningar var ofattbara, i ett mail grät jag fram, i nästa skrek jag, sen var jag likgiltig. på det, att behöva vänta på svar dvs i realiteten bo vid datorn, förändrade mig. Av förklarliga skäl sov jag på soffan (oftast med datorn på bredvid på soffbordet) - vem vill sova i en säng man vet ens pojkvän satte på någon annan??

Den enda gången jag av misstag satte mig i sängen flög jag ur den som om jag bränt mig. Mitt hem kändes som ett fänglse, min säng var infekterad och jag hatade varje pryl och varje pinal jag såg men jag vågade inte lämna lägenheten om jag inte var tvungen för jag vågade inte riskera att missa ett mail - en chans att reagera, att gråta eller skrika.

Vändpunkten?

För att vara ärlig, såklart går det inte att peka på en särskillt timme, ens en dag, när det faktiskt blev bättre. Men att säga när det faktiskt blev annorlunda är nog lättare, när jag kunde känna att förändring inte var så omöjligt ändå. Vårt liv levs till viss del på distans, när min sambo är på jobb är han borta flertalet veckor i sträck. Att allt detta hände när han inte bara var borta, utan när han faktiskt skulle vara borta i en hel månad till, det gjorde allting så otroligt många gånger svårare.

Så när det föll sig så att vi ändå träffades i förtid, två veckor efter den hemska dagen, då förändrades allting. När jag såg in i det fina ansiktet (som jag egentligen bara ville slå) så insåg jag att mitt liv inte var någonting om jag levde det själv. Jag insåg hur arg jag var men även hur bestämd jag var om att vi skulle klara det, att jag skulle kunna gå vidare och att vi skulle kunna skapa ett liv tillsammans igen. Det var den första dagen när det kändes som att livet kunde gå vidare igen.

att komma över eller bara gå vidare?

Ett fråga jag fick som svar på min senaste blogg har legat och grott i min hjärna ett tag nu. Jag skulle vilja utveckla det svaret jag gav.

"men samtidigt känner jag någonstans att allt är förstört... kan du också känna så?"

Att komma över och att gå vidare, två helt olika saker. Jag kan nu säga att jag/vi har gått vidare, vi har lagt det som har hänt bakom oss och lever livet framåt. Vi planerar vår resa som vi ska på, vi inreder vårt hem och pratar om framtiden.

Men, att komma över någonting - jag vet inte om jag är kapabel till det. Allt som oftast så blir man påmind om saker, man ser en gammal klasskamrat på stan och naturligt nog så minns man skolåren och klassen. Allt det bra och allt det dåliga, så är det.

Allt som oftast så påminns jag om det som har hänt, något som sägs på teve, något i en bok, något som liknar situationen jag var i etc. Även när man omedvetet stöter på riskområden, saker man egentligen inte tänkt mer på innan, att gå ut och festa, att åka iväg, situationer där jag saknar kontroll.

Min grundläggande impuls är att skrika och slå - att skydda mig själv, att försvinna därifrån till nånting som är lättare, nånting som inte kräver lika mycket av mig, nåting som gör likväl så ont men där jag kan släppa taget och bara fokusera på mig.
Men, i mina mer sansade stunder så vet jag vad jag vill, det finns ett liv jag lever och strävar efter att utforska mer. Jag har gjort ett val, det var inte lätt när jag för flera månader sedan gjorde det valet men jag gjorde det och med det kom både bra och mindre bra saker. Lätta och betydligt svårare saker.

Att komma över, jag tror inte jag är kapabel till det, inte än på ett väldigt långt tag om än nånsin. MEN, att gå vidare, att lära sig hantera sin egen osäkerhet, att välja att lita mer på min sambo än på min paranoia - det har jag gjort.

Och ja, någonstans i mig är nånting sönder - det som fanns innan är förstört men det som ligger i framtiden har knappt börjat, det är det jag är efter, framtiden, något nytt, helt och friskt :)

Läs även andra bloggares åsikter om otrohet, att gå vidare, framtiden, förhållande, förlåta, komma över

Den andra kvinnan, uppföljning

It's been a while, funderat och funderat har jag men inget skrivbart har uppenbarat sig. Dock så har jag länge filat på ett svar till endanstående kommentar till mitt tidigare inlägg "Den andra kvinnan", för, jag förstår tanken bakom den, om än motvillig, dock så håller jag inte med.

tess skrev:

tänk om hon har starka känslor för honom då? det är ingenting hon kan hjälpa utan det är ju din pojkväns fel som släppt in henne i hans liv från början. gjort så att hon har fått känalor, varför skulle hon annars berätta sanningen för dig och sedan fortsätta höra av sig till honom när han har bett henne o låta bli, sätt dig in i hennes situation???

mitt svar:
Jag förstår hur du tänker, att hon är en oskyldig part som faktiskt inte har gjort något fel och därför inte förtjänar min vrede. Detta var även min åsikt, länge så var jag väldigt neutral mot henne. Tacksam för att hon sagt sanningen men några andra överväldigande postiva känslor är svåra att ta till sig när det gäller någon som har gaft sex med din sambo. Så, som jag skrev så lät vi varandra vara basicly. jag kände inget behov av att hävda mig emot henne. Dels för att jag inte ville dra i det mer än nödvändigt men också för att det du påpekar, eventuella känslor från hennes sida, faktiskt redan var utagerat, vi hade berört det och hon hade då uttryckligen sagt att hon inte hade några känslor för honom - när hon nu faktiskt har konstaterat detta (vid flertalet tillfällen) då anser jag att hon har gått över gränsen när hon beter sig som jag beskrev i mitt tidigare inlägg. (Om hon sen ljög när hon sa det, ja, då försvann sympatin pga det.)

Att sen huvudansvaret ligger hos min sambo som var den som initialt faktiskt gjorde fel, det är jag fullt medveten om. MEN jag tänker inte se det som ett unisont problem, jag och min sambo har jobbat hårt för att kunna skilja oss från allt det som har hänt, punkt slut på den fronten.
Så, slutligen, jag tackar henne för hennes ärlighet men jag anser att med hennes handlande så steg hon över gränsen, på ett sätt eller ett annat.

Andra bloggar om: otrohet, the whole story, den andra kvinnan, förhållande, tredje part, kommentar, svar, diskussion

Läser Läckbergs olycksfågeln för tillfället, lätt en av favorit böckerna :)
Har läst den innan och kommer läsa den igen, Läckberg är definitivt min favorit i flera kategorier och jag följer utöver hennes böcker även hennes blogg. Helt klart en grym brud!

Får väl förövrigt ta det som ett sundhetstecken att jag bloggar om något såpass vardagligt.

Andra bloggar om: Camilla Läckberg, böcker, sundhet, olycksfågeln

svängningarna

Har lite på senaste uppvisat en ganska positiv attityd här på bloggen känns det som, ett lugn har infunnit sig. Men bara delvis.

För som det svänger nu har det aldrig svängt tidigare. Jag känenr det så tydligt, ena stunden är lungnet inom mig och i nästa sekund så svartnar det för ögonen, jag känner hur varje ord analyseras sönder, varje blick förljer jag efter. Jag kämpar hela tiden för att övervinna mig själv - för jag vet att jag är löjlig.

Häromdagen bråkade vi, ordentligt, en del smågnabb har det varit på sistone men nu brast det, men inte för mig - för honom. Han sa det som jag fruktat så länge, att han inte orkar mer om jag inte skärper mig snart. Det är så svårt, för jag ser precis vad han menare, jag inser precis vad mina små kommentarer, mina blickar över axeln på hans skärm, mina onödiga reaktioner på hans egentkligen helt oskyldiga skämt.

Jag avundas honom för att han kan gå vidare, det har han alltid kunnat, jag önskar och hoppas att jag kan se och lära - för hans skull, för min skull, för vår skull. Jag älskar OSS.

Andra bloggar om: förhållanden, bråk, gräl, gnabb, ultimatum, svartsjuka, avund, paranoid, kärlek